livingcaringmyself

Ett ”vem är jag inlägg”.

Tänkte att det va på tiden att jag berättade lite mer om mig själv. Om hur jag hamnade på denna spirituella resa! Men, vill varna för att det kan bli ett långt inlägg! Har lite svårt att fatta mig kort 😉 Men ska göra mitt bästa!

Så, som ni kanske redan läst i presentationen heter jag Sanna och är 36 år, född -84 (va gammal jag kände mig när jag skrev det! 😉 ) Bor i Uppsala med min man, som är lika gammal, o två barn födda -11 och -12. Det skiljer endast 11 månader mellan dom, så här är det full fart, precis som det ska va! Jag o mannen firar, i okt, 20 år tillsammans och 10 år som gifta <3 Jag är väldigt familjär och älskar att göra saker ihop med familjen <3 Både den lilla (vi fyra) o den stora (mina föräldrar, syskon, syskon barn mf) Va min dotter som kom på o kalla det för så (den lilla familjen och den stora) hon är lika familjär som mig. Annars gillar jag naturen, djur, yoga, meditera, kristaller läsa böcker, Universum, änglar, det andliga o spirituella. Jag har också börjat intressera mig mycket för energimedicin, andens medicin, kroppens kunskap och vilja att läka sig själv. Men, hur kom jag då in på den andliga vägen då….

Jo, för snart 3 år sedan diagnostiserades jag med Eds ( Ehlers Danlos Syndrome) som finns i flera olika typer varav jag har den hypermobila, jag är alltså överrörlig. Så pass att det skadar min kropp. Kort beskrivet är Eds en bindvävnadssjukdom (el syndrom) där bindvävnaden saknar proteinet kollagen. O det är bindvävnaden som hjälper till att hålla kroppens alla delar på plats. Vilket gör att du praktiskt taget kan få problem med vad som i kroppen. Hur dålig man blir av denna sjukdom (jag, o de flesta med Eds, säger sjukdom för det är vad vi anser att det är med tanke på vad det gör m med våra kroppar) är väldigt individuellt. Det finns de som kan jobba 100% o utöver det va rätt aktiva också. Sen finns det de som är sängliggandes o kräver dygnet runt assistans. Jag skulle säga att jag är nånstans där emellan. Det som också gör denna sjukdom extra tuff att leva med är att man aldrig vet från dag till dag hur man kommer att må. Man kan må väldigt bra ena dagen för att nästa dag inte ens kunna ta sig upp ur sängen. Det som är gemensamt för alla typer är att man lider utav kronisk trötthet o kronisk smärta. Det finns inget botemedel el mediciner för Eds, man kan endast försöka mildra symptomen.

När jag fick diagnosen va det faktiskt en enorm lättnad! Så många bitar som föll på plats när jag läste om den, O jag fick det bekräftat att jag va sjuk, det satt inte i mitt huvud som vissa faktiskt verkade tro. Tom vissa läkare. Sååå många gånger jag sökt hjälp för smärtan i min kropp!! Efter mååånga turer fram o tillbaka till läkare, både på vårdcentralen o Ackis (Akademiska sjukhuset) magnetröntgen, provtagningar mm fick jag så min diagnos, på smärtkliniken på Ackis. Detta va våren -18. Då hade jag i okt -17 blivit sjukskriven dels pga min smärta, men också pga utmattningssyndrom. Som jag fick till följd av att jag pressade mig alldeles för hårt. Jag är (el snarare va faktiskt) lite utav en perfektionist. Jag plockade, fixade o städade hemma heeela tiden. När barnen va bara ett par år sa en bekant som kom hem till oss att det inte ens syntes att vi hade småbarn. Jag såg alltså till att varje kväll plocka iordning allt. Hur trött jag än va o hur ont jag än hade. För det va ju inget fel på mig. Läkarna sa ju det. Det va ju bara o rycka upp sig, tvinga sig ut på promenader o träning trots att kroppen skrek rakt ut o jag inte kunde ta mig upp dagen efter. Jag skulle ju bli så mycket piggare då. Men, jag vart sämre. Men fortsatte pressa mig själv. Jag kunde ju själv inte förklara för nån varför jag mådde som jag mådde. Hösten -17, då jag vart sjukskriven, har jag inte många minnen ifrån. O det känns sorgligt.  Jag hade tidigare varit sjukskriven i perioder om 3 månader i taget, för att försäkringskassan sedan utförsäkrade mig o jag vart tvungen o gå tillbaka o jobba, tills jag kraschade o vart sjukskriven igen. Så höll det på i ett par år.

Den dag allt rasade minns jag så väl. Min mamma ringde mig o sa att: ”nu sjukskriver du dig o kontaktar läkaren, det här går inte längre”. Hon berättade att hon såg, märkte på mig att jag inte mådde bra. Jag liksom stängde av allt. Visade inte känslor. Jag längtade till varje ledig tid, för att få sova o återhämta mig. Tyckte inte ens det va kul o göra roliga saker, det kändes bara jobbigt. Samtidigt mådde jag sååå dåligt av att inte orka göra så mycket som jag ville med barnen. Mannen fick börja ta hand om praktiskt taget allt här hemma. Jag fick ovärderlig hjälp av mina föräldrar, min mamma hjälpte till o lämna o hämta barnen ibland. O jag minns så väl en dag när jag låg i sängen o inte tog mig upp o va så ledsen, mamma kom in till mig o jag sa. ”mamma, ska det va så här, då orkar jag inte!”. Känslan va så, även om jag såklart ville va här. Svårt att förklara men ni som vet, ni förstår <3 Sen började flera år av sjukskrivning, återhämtning, sjukgymnastik, smärtrehab mm. Bakslag på bakslag. Jag försökte med praktiskt taget allt. Medicinering för o ta bort de värsta smärttopparna bla. Ett av de största problemen jag haft med min kropp är att mina revben i bröstryggen hoppar ur led, de låser sig. O ju oftare de gör det ju oftare händer det. Det blir som en ond spiral. Jag har alltifrån 1-9 st/vecka. Har gått en gång i veckan hos sjukgymnast så hon kan trycka tillbaka dom.

Våren -19, efter 4 månader med förkylning på förkylning på förkylning (hade alltså inte varit fri från förkylning på 4 månader) så va jag frisk. Men då smällde det till i ryggen o jag fick ryggskott, ett par veckor med kryckor. Efter ett par månader när det kändes bättre fick jag det igen. Senare på hösten hade jag fortfarande så sjukt ont! Så det vart en magnetröntegn, efter mkt tjat. Den visade att jag har två kotor (L5 o S1) som håller på o växer ihop, de ”stelopererar sig själva som läkaren sa. O det tror de beror på att det är kroppens sätt att stabilisera för överrörligheten. Men det gör sjukt ont o det kan ta flera år…

Så, efter att ha testat det mesta o inget funkar. Träningen gör mig för tillfället sämre. Men jag tror att det går så småningom, det är i alla fall min plan då jag älskar o träna! För ca 1.5 månad sedan kände jag bara att jag släppte allt, jag surrendade (kommer inte på ordet på svenska!!) mig själv o tänkte att jag har inget kvar att förlora. Det va då Universum kom in i bilden på riktigt, det va då änglarna fångade upp mig, då Universum tog mig i sina armar. O såå bra som jag har mått sen dess. Alltså skillnaden är som natt o dag. Jag började gå in på djupet i mig själv, jag började känna att det fanns nånting annat där, nåt som kunde hjälpa mig o bära bördan, Universum! Det va helt magiskt! Du som har upplevt det vet vad jag menar, det är nästintill omöjligt att förklara. Jag gick all in på meditationer, yogan, tog kristaller till hjälp (det började jag med redan för nåt år sedan) men det är inte förrän nu jag jobbar med dom på riktigt! Jag känner ett sånt lugn o harmoni inom mig. Jag känner en sån glädje! Äntligen kan jag känna riktig glädje! Jag är piggare o smärtan har faktiskt blivit bättre. Från att knappt kunna gå 5 min utan o få ont går jag nu 30 min promenad om dagen. Det ÄR stort!! Jag stressar inte upp mig alls lika lätt längre. Såklart kommer stressen ibland, såklart är jag också trött ibland, men den är på ett helt annat sätt nu! Nu längtar jag varje morgon till att få göra min morgonritual, med meditation o skriva i min Morgondagbok, dra kort, välja kristaller för dagen o läsa ur Ord för dagen 365.. av Sofia Sivertsdotter. Har flera av hennes böcker, bla den nyaste Älskad, vila i den du är, personligt signerad. På kvällen kör jag en kvällsmeditation, o jag skriver i boken Planera för dina drömmar. I den skriver jag också varje dag vad jag är tacksam över. Dessa är böcker från Sanna Sporrong. Jag har även hennes böcker Planera för din lycka och Tacksamhetsdagboken. Jag läser också ur Sofia Sivertsdotters nya bok Älskad, vila i den du är.

Om jag hoppar över dessa ritualer/rutiner ett par dagar känner jag genast att jag börjar må sämre. Men då jag älska detta händer det väldigt sällan <3

Så, på den vägen är det. Vart väldigt långt, o ändå hade jag kunnat skriva mycket mer. Men nu tar resan vid där jag avslutar detta inlägg. Alltså resan framåt, att se på vad som komma skall, att lita till att Universum har en plan för mig, för oss alla. Vi behöver inte alltid förstå den, men lita på den!

 

Tack!! Tack för att just du orkade läsa detta inlägg <3 Fråga gärna om du undrar över något!

Denna vackra solnedgång fotade jag i somras när jag o mannen satt på klipporna vid vattnet <3
Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Cilla

    Så glad att du har hittat ”din väg ” till läkning, att du hittat förmågan att lyssna inåt, lyssna på vad ditt hjärta säger o lita till det ❤️ Intressant o läsa din resa hittills o spännande o vara din medresenär, lycka till på livets ibland svåra resa men ibland den helt underbara, precis som det ska vara ❤️🙏🏻❤️

stats